Nocturner, mazurkor, valser och resten
Chopin för förstagångslyssnare
De fem former som ligger bakom större delen av en Chopinrecital, med källbelagda fakta och vad du ska lyssna efter, så att namnen en pianist annonserar betyder något.
Boka en plats i salongen ↗Du behöver inte känna till styckena
Chopins stora pianoverk omfattar mazurkor, valser, nocturner och polonäser, enligt Wikipedia, och den tillägger att hans influenser inkluderade polsk folkmusik. En pianist på en salongskonsert namnger ofta ett stycke innan han spelar det. Den här guiden ger dig fem former att känna igen, så att namnen inte är en enda suddig massa. Kom ihåg att programmet på Chopinsalongen varierar från kväll till kväll, så inget här är ett löfte om ett särskilt stycke, bara en karta över territoriet.
Nocturnen: en sång för högerhanden
Chopin skrev 21 nocturner för solopiano mellan 1827 och 1846, med utgångspunkt i den form som utvecklats av den irländska kompositören John Field, som han beundrade djupt. Wikipedia beskriver en sångliknande melodi i högerhanden och en mer fritt flödande rytm, och räknar dem bland de finaste korta soloverken för instrumentet. Op. 9-sviten publicerades 1832 och tillägnades Madame Marie Pleyel. Dess andra nocturne, i Ess-dur, inleds med en legatomelodi som mestadels spelas dämpat och är kanske bland de mest populära.
Mazurkan: en polsk dans, stiliserad
Chopin hämtade mazurkan från en av de traditionella polska danserna och skrev minst 58 stycken för piano mellan 1824 och 1849. Wikipedia beskriver dem som mer fristående, stiliserade dansstycken än danserna själva, gjorda tekniskt mer intressanta genom kromatik och harmonik. Där sägs den mest sannolika källan till deras polska färg vara den nationella musik han hörde som ung i städer som Warszawa, och man varnar för att behandla dem som enkel folkmusik. Lyssna efter dansen under den stiliserade ytan.
Valsen: inte för dans
Chopin kan ha skrivit så många som 35 valser, och bara åtta publicerades före hans död. Wikipedia säger att de skiljer sig från tidigare wienska valser genom att inte vara avsedda för dans. Op. 64 nr 1, som Chopin kallade Valse du petit chien, är allmänt känd som Minutenvalsen. För en lyssnare är den praktiska poängen att en Chopin-vals är ett konsertstycke snarare än dansmusik, och att bara en minoritet av dem trycktes under hans livstid. Wikipedia räknar upp 19 av dem, så namnen och opustalen du hör är en liten del av ett större och delvis opublicerat verk.
Polonäsen: från sju års ålder till det sista
Chopin skrev minst 23 polonäser för solopiano. Wikipedia daterar hans första till 1817, då han var 7, och hans sista, Polonäs-fantasi, till 1846, tre år före hans död. Op. 40 nr 1 är känd som Militärpolonäsen och Op. 53 som Heroiska polonäsen eller Trumppolonäsen. Två av dem bär smeknamn i Wikipedias verkförteckning, och den Heroiska kallas också Trumppolonäsen. En pianist som nämner en polonäs i en salong nämner ett av de stycken som spänner över hela hans karriär, från barndomen till de sista åren.
Etyden: studier som blev konsertstycken
Det finns 27 etyder: två serier om 12, Op. 10 och Op. 25, samt tre till utan opustal. Op. 10-serien skrevs mellan 1829 och 1832 och publicerades 1833, och Chopin tillägnade den Franz Liszt. Wikipedia säger att de var de första studierna som blev en regelbunden del av konsertrepertoaren, eftersom de förenar musikaliskt innehåll och teknisk utmaning i en fullständig konstnärlig form. Ett användbart sätt att lyssna är att följa en enda idé genom stycket och lägga märke till hur Chopin ständigt återvänder till den.
Hur man lyssnar i ett litet rum
I ett rum för 42 gäster hör du pianot utan en sal mellan dig och instrumentet, så små detaljer bär: en hållen pedal, ett stilla slut, en pianist som andas in före en fras. Låt det första stycket landa dig. Om pianisten talar mellan styckena, som gäster beskriver, använd de stunderna för att placera nästa form. Och oroa dig inte för opustalen; de namngivna formerna ovan räcker för att följa en kväll.
Källor